Var tredje kirurg inom prostatacancervården genomför färre operationer än rekommenderad minimigräns

Det är hög tid att göra något radikalt åt prostatacancervården, cancerfonden beräknar att antalet cancerfall kommer att öka med cirka 90 procent fram till år 2040 samt att samhällskostnaderna kommer att fördubblas. För att möta detta krävs snabba åtgärder för att komma tillrätta med de brister i resurser och organisation som redan idag råder inom prostatacancervården.

– Det har blivit allmänt känt att det är oacceptabelt långa väntetider i prostatacancervården och att utvecklingen av prostatacancervården släpar så mycket efter, att det behövs en större översyn för att göra prostatacancervården effektiv. Under 2017 var det 34 procent av kirurgerna som gjorde färre än 25 operationer per år, vilket är rekommenderad minimigräns i det nationella vårdprogrammet. Det finns ett antal förändringar i hur prostatacancervården kan organiseras vilka förutom att de bidrar till kortare väntetider även är bra för samhällsekonomin. Som exempel att uppföljning och rehabilitering i högre grad kan hanteras i närsjukvården, säger Göran Hellberg, generalsekreterare Prostatacancerförbundet.

Prostatacancervården har inte utvecklats i takt med sjukdomens ökning. För 20 år sedan levde 30 000 män med diagnosen prostatacancer. De som upptäcktes var vanligen äldre män som hade en redan spridd cancer som inte gick att bota. Eftersom prognosen var dålig och verksamma behandlingar saknades fanns det inte anledning för samhället att prioritera prostatacancervården. En dramatisk förändring skedde när PSA-blodprov började användas i stor skala i slutet av 1990-talet.

Från sen upptäckt hos äldre män till tidig upptäckt bland medelålders män 
Med hjälp av PSA-provet kunde prostatacancer upptäckas innan den börjat sprida sig och ge symtom. I det stadiet kan sjukdomen botas med kirurgi eller strålning. Antalet nydiagnostiserade ökade snabbt till nuvarande nivå, cirka 10 000 nya per år, vilket motsvarar en man i timmen dygnet runt. Prostatacancer är nu den vanligaste cancersjukdomen i Sverige. Sammanlagt lever över 110 000 svenskar med diagnosen. Medelåldern sjönk kraftigt och från att ha varit en sjukdom som drabbade äldre har det blivit en sjukdom som upptäcks på medelålders män. Medelåldern för de som drabbas är 69 år, vilket betyder att hälften är mellan 50–69 år och hälften är 70 år eller äldre. Patienterna upptäcks tidigare och har kanske 25 år av livet framför sig. Dagens patienter ställer därför högre krav på kompetens och resurser för utredning och val av rätt behandling och minskade biverkningar.

Den viktigaste orsaken till ökningen är att vi nu har möjlighet att upptäcka sjukdomen i tid samt att vi lever längre och att fler därmed riskerar att få cancer. De nya, livsförlängande läkemedlen bidrar också till att antalet överlevande ökar.

Från en sjukdom i skuggan till en sjukdom som uppmärksammas 
Samhället har inte hängt med i svängarna och utvecklat prostatacancervården när patienterna blivit fler. Trots att så många fler män lever med prostatacancer och de drabbade blivit allt yngre har sjukvården ungefär samma resurser och organisation som tidigare. Antalet patienter har ökat markant och de har stora behov av behandling och rehabilitering. Följden har blivit extremt långa väntetider och utebliven vård.

Det behövs kraftfulla åtgärder för att göra prostatacancervården effektiv. Exempel på sådan utveckling kan ses i Skåne som inför ett prostatacancercentrum och organiserad prostatacancertestning.

– Prostatacancer är en sjukdom som ökat kraftigt. År 1997 levde cirka 30 000 män med diagnosen och idag lever mer än 110 000 män med diagnosen. Vårdens resurser och organisation är dock ungefär densamma nu som för 20 år sedan. Utvecklingen av prostatacancervården släpar efter. Det är inte konstigt att prostatacancer har mer än tre gånger så långa väntetider som alla andra cancerformer, säger Kjell Brissman, ordförande, Prostatacancerförbundet.

Prostatacancerförbundet föreslår att alla landsting beslutar om en översyn av prostatacancervården, i denna bör ingå:

• Analys av vilka resurser som finns och vilka som skulle behövas för att klara det tredubblade behovet av diagnostik och behandling av tidig, botbar prostatacancer.
  Avancerad diagnostik och behandling bör samordnas vid ett begränsat antal multidisciplinära och kvalitetssäkrade enheter. Idag utförs kirurgi och strålning vid alltför många enheter utan kvalitetssäkring.
• Systematisk uppföljning och rehabilitering bör införas och hanteras i närsjukvården.
• Väntetiderna för diagnostik och behandling måste minskas till uppsatta nationella mål det vill säga från dagens medianvärde på 134 dagar till maximalt 60 dagar.
• Införande av organiserad prostatacancertestning.
• Patienternas kunskap och delaktighet ska ökas vilket bland annat kan ske med digitala redskap.
• Det nationella vårdprogrammet ska följas. Brister finns särskilt när det gäller: 
  o Strukturerad uppföljning.
  o Botande behandling även av äldre.
  o Botande behandling av de med avancerad cancer.
  o Nya livsförlängande läkemedel ska användas fullt ut.