Home   >   Hälsa   >   Omvänd psykiatrireform pågår i tysthet

Omvänd psykiatrireform pågår i tysthet

By on 1 oktober, 2019

Så fort det börjar diskuteras om hemlöshet knyts det till psykiatrireformen i mitten på 90-talet då de stora mentalsjukhusen avvecklades. I de enkla lösningarnas tidevarv höjs åter röster för att bygga upp mentalsjukhusen igen. Troligtvis har de som föreslår detta aldrig legat inne på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning.

Psykiatrireformen genomfördes därför att det liv intagna på mentalsjukhusen levde inte var ett liv som kom upp till en nivå andra människor levde på. Som patient inlåst i psykiatrisk slutenvård var (är) man ofri och inte en del av samhället. Man levde (lever) ett parallelliv. Dessutom var det så att mentalsjukhusen i Sverige, liksom i många andra västländer, började bli så stora och slukade så mycket folk att de kostade för mycket.

Pengar för patienter täckte kommuners underskott
Patientrörelsens krav på stängning av institutionerna sammanföll med landstingens ekonomiska besparingskrav och därför gick psykiatrireformen igenom. Mellan landstingen och kommunerna genomfördes en skatteväxling. Eftersom det nu var kommunerna som skulle ha ansvarat för boende och sysselsättning för patientgruppen så fick kommunerna ta över en del av skatteintäkterna från landstingsskatten. Dessa nya intäkter skulle bekosta bostäder, boendestöd, socialpsykiatri, sysselsättning. Det var inte fel tänkt. Reformen hade kanske blivit mer lyckad om den inte sammanfallit med en av de djupaste kriserna Sverige någonsin varit i som land, 90-talskrisen, med skyhöga räntor, massarbetslöshet och kommuner som knäade så mycket ekonomiskt att en del höll på att gå i konkurs. I detta akuta läge skulle patientgruppen från mentalsjukhusen ut. Det gick inte jättebra. Personer med kronisk psykisk sjukdom är inte en högt prioriterad grupp i vanliga fall. I situationen som rådde på 90-talet prioriterades den ännu mindre. Pengarna kommunerna fick från skatteväxlingen med landstingen användes i många fall till annat än det de var ämnade för.

Psykiatrireformen har inget med dagens hemlöshet att göra
Många patienter kom ut till lägenheter. Men om man aldrig har betalat en hyra i hela sitt liv är det svårt att veta hur man gör. Om man på lång tid, kanske aldrig, inte sysselsatt sig själv är det svårt att veta hur man gör. Det är klart att för många patienter var det en höjdare att komma ut till friheten och till ett någorlunda normalt liv. Andra patienter blev sittande i sina lägenheter, och till slut vräkta. Nu är det här över 20 år sedan och den hemlöshet som bildades då är för längesedan slut. Många av patienter har dött. Många lever och bor i vanliga lägenheter i det normala fastighetsbeståndet med boendestöd. En del på gruppboenden. Man kan dock inte klandra psykiatrireformen för den hemlöshet som pågår idag. Det är att göra det väl enkelt för sig.

New Public Management ledde till byråkratisering och ineffektivitet
Det 90-talskrisen däremot förde med sig, och som vi fortsatt lever i idag, var ett totalt fokus på ekonomi. Statens, landstingens och kommunernas finanser skulle saneras. Man införde det system som kallades NPM, New Public Management. Systemet innebar att man inrättade köp och sälj-systemet med ett beställarkontor och en utförardel. Man började prissätta, räkna och mäta allt som producerades med krav på återrapporter. Man decentraliserade ekonomihanteringen och lät varje enhet få ansvar för att hålla sin budget med rapporteringsplikt till en central enhet för att få kontroll på ekonomin. Syftet var att öka produktiviteten i den offentliga sektorn och att skattemedel skulle användas på effektivast möjliga sätt. Det är ju inte dåligt i sig. Vem kan vara motståndare till att skattemedel används effektivt och att det råder en hög produktivitet? Men hur blev det? Jo, systemet kom att fokusera på det som låter sig mätas och på själva mätandet i sig. Systemet blev extremt byråkratiskt och ledde till en stor brist på innehåll i t.ex. boendestöd eller hemtjänst. Produktivitetskraven ledde till att hemtjänst och boendestöd inte ges möjlighet att bygga relationer med sina brukare. Relationer, det som verkligen betyder något för människor, värdesätts inte eftersom det är svårt att mäta. Mat, städning, tvätt, kan man däremot mätas och därför räknas det.

Kommunerna tog (och tar) inte sitt bostadsförsörjningsansvar
Till NPM ska också läggas att den rådande ideologin gjorde gällande att skatterna skulle hållas nere och den kommunala sektorn krympa. Politikens fokus började alltmer glida åt att ombesörja de välfungerande samhällsmedborgarnas intressen. Det här ledde till att de flesta kommuner började glida på sitt bostadsförsörjningsansvar. Man ville inte bygga eftersom det är dyrt att bygga. Och byggde man så byggde man för de som kunde betala. Man gled undan från sitt ansvar. Och det fanns ingen instans som kunde (eller ville) göra något åt det, på grund av det kommunala självstyret.

NPM gav permanent kristillstånd
Så har vi då hamnat i den situation som råder nu idag. En mycket slimmad kommunal och regional (landstinget) produktion som ska rapportera till en något mindre slimmad byråkratisk beställarorganisation där fokus är kostnadsjakt och produktivitet. En i det närmaste obefintlig statlig inspektion vars uppgift är att värna medborgarnas intressen i välfärden men som i praktiken lämnar walkover. En politisk makt där det är tabu att prata om skattehöjningar och resurstillskott. Ett bostadsförsörjningsansvar ingen tagit på 30 år. Vi befinner oss i en situation som i mycket liknar den som rådde vid tiden för psykiatrireformen. NPM har gjort krisen och underfinansieringen permanent. Personer med kronisk psykisk sjukdom är en ännu mindre prioriterad grupp nu än då. Är det då konstigt att nya personer med kronisk psykisk sjukdom blir hemlösa?

Omvänd repressiv psykiatrireform pågår
Parallellt med denna utveckling pågår en sorts omvänd psykiatrireform där man återinstitutionaliserar psykiatrin – men med andra förtecken än vad som förelåg innan psykiatrireformen. Vårdtiderna i svensk psykiatri är bland de kortaste i världen. Användningen av psykofarmaka bland de högsta. Antalet slutenvårdsplatser sjunker ständigt trots en ökad befolkningsmängd. Resultatet är att svensk psykiatri nekar människor i behov av vård att bli inskrivna, och skriver ut människor som är långtifrån friska och färdigvårdade till i princip ingenting. Resultatet låter inte vänta på sig. Människor mår dåligt. I sitt dåliga mående tar man droger. Kombinationen dåligt mående och droganvändning leder ofta till att brottsliga gärningar begås. Antalet personer som förvisas till rättspsykiatrisk vård ökar snabbt. Och här slösas inte på resurserna. På Karsudden har man byggt om och till. På Vadstena har man byggt om och till. I Växjö har man byggt om och till. I Stockholm har man ett hypermodernt rättspsykiatriskt sjukhus, Helix, med dubbla murar som invigdes för 10 år sedan. Inom några år kommer ett nytt sjukhus att börja byggas bredvid Helix. Den rättspsykiatriska vården byggs inte för att ge patienterna skydd och god vård. Den byggs för att skydda samhället från de psykisk sjuka. Detta är den nya tidens svar på den gamla tidens omhändertagandetradition

Pröva att bo på sluten avdelning
Alla som ropar efter nya Beckomberga och Långbro som svar på psykiskt sjukas hemlöshet borde själva pröva att bo på en rättspsykiatrisk vårdenhet i några veckor under samma villkor som patienterna. Om de efter detta framhärdar i att låsta psykiatriska avdelningar är svaret på hemlösheten för dem med psykisk ohälsa är det läge att lyssna på dem. Fram till dess – inte.

Hälsa | Regionalt
Örebronyheter

You must be logged in to post a comment Login