Home   >   Senaste nyheter   >   Minnen från tsunamin

Minnen från tsunamin

By on 26 december, 2024
Kao Lak Thailand juldagen 2004.

Foto: Tobias Dahlin

Khao Lak, juldagen 2004

Havet ligger spegelblankt, och jag rullar baklänges i från longtailbåten som nyss förtöjt vid Boonsung wreck. Det nära trettigradiga vattnet tränger in under min tunna våtdräkt som en behaglig smekning. Vi faller långsamt i det blå tills vi når vraket. Fiskrikedomen är enorm och färgprakten bedårande. Är det här paradiset?

…………….

Khao Lak, annandag jul 2004

Vi har precis satt oss på en buss. Idag vankas djungelutfärd. Vi ska plocka upp några andra turister på hotellen. På höjden alldeles söder om samhället blickar jag ut över havet. Men det finns inte där. Det har försvunnit, sugits ut mot horisonten. Och där, långt borta, ser vi den, väggen av vatten som rullar in mot kusten.

Minuterna senare ser jag rakt in i skräcken. Bilarna och mopederna larmar. Hundratals människor rusar. Skriker. Bankar hysteriskt på bussen. Bara någon centimeter glasruta skiljer mig från ett par vädjande ögon. De fylls snart av dödsångest. De tillhör en ung kvinna. Barnen under armarna tappas. De plockas upp igen. Men det spelar ingen roll. Vågen skall hinna ikapp dem.

Vår chaufför ökar farten och tar ingen hänsyn till de panikslagna flockarna av människor som försöker tränga sig in i bussen. Han girar. Och viker in på en väg som sluttar mot bergen. Det räddar våra liv. Från fönsterrutan blickar jag ner mot den lägre liggande terrängen. Vattenmassorna drar fram som en ångvält.

Jag ser getter, bilar och skjul fara fram genom det enorma vatteninfernot. Sekunderna senare, bortom krönet ser jag inget mer av det. Jag kramar om min ettåriga son samtidigt som jag skakar. Alltmedan bussen ringlar sig upp för de krokiga vägarna mot bergen.

…………….

Phuket 27 december 2004

Vi har blivit evakuerade. På ett hotell i Karon beach samlar Fritidsresor sina resenärer. Här var vågen betydligt mildare. Atmosfären är surrealistisk. Här finns hotellets ordinarie gäster som fortsätter semesterlunken med sol, bad och paraplydrinkar. Som om ingenting hänt.

Samtidigt fylls hotellet upp med allt fler trasiga människor. Förtvivlade och otröstliga. Jag känner igen några från hotellet och stranden i Khao Lak. Jag ser att kvinnan som fyllde 80 på julafton saknas bland sin familj.

Och jag pratar med den nygifta mannen som vi träffat förut. Hans röst brister när han berättar att hans fyraåriga dotter glidit ur händerna på honom. Sonen och hustrun är också försvunna. En kvinna i 65-årsåldern, som även hon bott i Khao Lak, har svåra skrapsår i ansiktet. Hon ber mig att hjälpa henne till sitt rum. Hon ser så dåligt utan glasögon.

…………….

Khao Lak 28 december 2004

Tillbaka i Khao Lak. Två bröder med sina respektive och jag. Vi ska leta efter brödernas pappa. De bodde på samma hotell. Han heter Jan Antonsson, 60. Vi går omkring i ruinerna efter det som för bara ett par dagar sedan var en plats för glädje, skratt och fest. I palmträden dinglar fortfarande julgirlanger. Vi hittar honom förstås inte. Men plötsligt, hans klocka. Mitt bland allt bråte. Hur kan det vara möjligt?

Vi fortsätter till olika sjukhus. Utanför har provisoriska skyltar satts upp med förteckningar över alla som vårdas därinne. Flera namn är svåra att tyda. Vi får inget napp.

Vid det buddistiska templet strax utanför samhället har man samlat ihop kroppar. De ligger på rader på den stora gräsplanen bakom templet. Odören av de ruttnande kropparna i den gassande solen är outhärdlig. Lastbilar kör i skytteltrafik med likkistor och is. Men de hinner inte med. Och vi hittar honom inte där på fältet.

Vi besöker ytterligare ett sjukhus. Samma typ av handskrivna listor. Och plötsligt tänds ett hopp. Jan med efternamn på A finns med bland namnen. Efternamnet är svårt att tyda. Står det Andersson eller möjligen, med lite god vilja, Antonsson? Födelseår 1934 och inte 44. Men de kan ha skrivit fel. Efter en lång väntan får vi prata med en läkare. Han beklagar. Jan avled till följd av sina skador för bara några timmar sedan. Det lilla hoppet förbyts i förtvivlan.

…………….

Phuket 29:e december 2004

Läkare från Sverige har anlänt till hotellet. Och präster. Jag följer kvinnan med de borttappade glasögonen till en optiker. Där låter vi henne prova ut ett par nya. Vi pratar. Hon kommer från Halmstad, inte så långt från min egen hemstad, Falkenberg. Hon var på sin drömsemester med sin man. Detta var hans 70-årspresent. Han skulle bara gå ner till rummet och hämta solkräm. Då kom vågen.

— Vi firade Jans 70-årsdag tidigare i december.

— Jan?

— Ja, han heter så. Min man. Jan Andersson.

Kalla kårar sprider sig i min kropp. Men jag berättar det inte där och då att jag vet att hennes man är död. Hon är inte i skick att få det beskedet.

…………….

Phuket – Malmö 30 december 2004

Flyg hem till Sverige. Vi, min dåvarande fru och vår son, erbjuder oss att vara kvar för att hjälpa till. Men Fritidsresor prioriterar hemflygningar och barnfamiljer ska lämna först.

Mottagandet på svensk mark är överväldigande. Läkare, psykologer, kuratorer, poliser, präster och diverse hjälporganisationer möter upp. Som någon slags kollektiv gruppkram.

…………….

Epilog

Det sägs att människan blev snällare i kölvattnet efter tsunamivågen. Att världen för ett stycke blev lite mer ödmjuk. Mer empatisk.

Det kanske är så att vi i kristider blir mer benägna att rå om varandra? Att medmänskligheten står i proportion till våra utmaningar? I så fall kanske vi kan förvänta oss ett mer humant förhållningssätt till alla prövningar som står för dörren. Och en förhoppning om att den värme och ömhet vi gärna sprider så här kring jul kan få dröja sig kvar.

Det behövs i dessa tider.

…………….

Text: Tobias Dahlin

Jan Andersson/Jan Antonsson, båda sedermera bekräftade döda, hette egentligen något annat.

Thailand/Sverige
Örebronyheter

Källa: Deep Sea Reporter

You must be logged in to post a comment Login