”Min trasiga knoge” av Leia

By on 15 januari, 2022

Min trasiga knoge
Så svullen
Full av blod
Det rann nerför armen
Mörkrött nästan svartaktigt
En chans
Att överleva
Jag har det
Jag känner det
Av värken
Från handen
Genom kroppen
Jag var inte bestört
Annars visste jag ingenting
Mitt minne
Lika svart som natten
Jag trodde fullt
Det var ute med mig
Nu vet jag
Jag lever
Av säkerhet
Sprang jag
Över gruset
Till det okända huset
Jag sett tidigare
Bröt upp dörren
Tog mig upp till vinden
Kröp längs golvet
I en lång skrubb
Kände mig fram
I mörkret
Nådde skorstensstocken
Fortsatte krypa
Över golvplanken
Längst bort
Ett litet fönster
En gammal madrass
En sliten filt
Någon annan
Hade legat här
Tänkte inte mer på det
Hade inte tid med det
Jag sjönk ner på bädden
La filten över mig
Jag frös
Jag kände mig
Som ett sjukt djur
Som inget annat vill
Än att komma undan
Uthärda sin plåga
Inkrökt i sig själv
Jag var fylld av avsky
Jag var inte jag
Skuldkänslan hettade
I kinderna på mig
Axlarna frös
Efter några timmar
Ruskade jag liv i mig
Jag smög ut
Tog mig genom skogen
Följde vattendraget
Stannade till
Bredvid ån
Där förstod jag
Mycket väl
Att sista ordet
Inte var sagt
Jag strök mig
Över munnen
Med pekfingertoppen
Ett symboliskt tecken
I tystnad väntar jag
I tystnad slår jag till

Leia, Kultur | Dikten
Örebronyheter

You must be logged in to post a comment Login