Home   >   Senaste nyheter   >   Israels apartheid mot palestinier

Israels apartheid mot palestinier

By on 2 februari, 2022

Israeliska myndigheter som utövar apartheid mot palestinier måste hållas ansvariga, säger Amnesty International i dag i en ny kritisk rapport. Rapporten kartlägger hur Israel upprätthåller ett system med förtryck och dominans av det palestinska folket. Det gäller både palestinier i Israel och de ockuperade palestinska områdena (OPT), samt palestinska flyktingar i andra länder.

Den omfattande, 182 sidor långa rapporten “Israel’s Apartheid against Palestinians: Cruel System of Domination and Crime against Humanity” dokumenterar hur Israel upprätthåller ett system som går att likställa med apartheid enligt folkrätten. Inom det här systemet utför Israel storskaliga konfiskeringar av palestinsk mark och egendom, tvångsförflyttningar, utomrättsligt dödande, begränsar rörelsefriheten drastiskt för palestinier och förvägrar dem nationalitet och medborgarskap. Det här är kränkningar som enligt Amnesty International utgör apartheid, som är ett brott mot mänskligheten enligt Romstadgan och Apartheidkonventionen.

Amnesty uppmanar Internationella brottmålsdomstolen (ICC) att inkludera brottet apartheid i sin pågående utredning i de ockuperade palestinska områdena, och vädjar till alla länder att använda universell jurisdiktion för att ställa de ansvariga för apartheid inför rätta.

– Vår rapport visar den sanna vidden av Israels apartheidregim. Oavsett om de bor i Gaza, östra Jerusalem, Hebron eller Israel, behandlas palestinier som en underlägsen folkgrupp som systematiskt nekas sina rättigheter. Vår slutsats är att Israels grymma politik, med segregation, fördrivning och exkludering inom alla områden den israeliska staten kontrollerar, tydligt utgör apartheid. Det internationella samfundet är skyldigt att agera, säger Agnès Callamard, Amnesty Internationals generalsekreterare.

– Det finns inget som kan rättfärdiga ett system byggt på ett utdraget, institutionaliserat och rasistiskt förtryck av miljontals människor. Apartheid hör inte hemma i vår värld och länder som väljer att ursäkta Israel kommer att hamna på fel sida av historien. Regeringar som fortsätter att förse Israel med vapen och skydda landet från ansvar i FN stödjer apartheidsystemet, underminerar den internationella rättsordningen och förvärrar det palestinska folkets lidande. Det internationella samfundet måste inse verkligheten bakom Israels apartheid och börja utforska möjligheter till rättvisa.

Slutsatserna i Amnestys rapport bygger på en växande samling arbeten av palestinska, israeliska, och internationella icke-statliga organisationer, som allt oftare beskriver situationen för palestinier i Israel och/eller de ockuperade palestinska områdena som apartheid.

Att identifiera apartheid

Apartheid är ett system som bygger på institutionaliserat förtryck och dominans, utövat av en folkgrupp på en annan. Det är en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna och förbjudet enligt folkrätten. Amnestys omfattande research och juridiska analyser, som gjorts tillsammans med utomstående experter, visar att Israel upprätthåller det här systemet gentemot palestinier med hjälp av lagstiftning, policies/regler och handlingar som gör att denna grymma och diskriminerande behandling fortsätter.

I internationell straffrätt definieras brottet apartheid som specifika olagliga handlingar som utförs inom ett system av förtryck och dominans, i syfte att upprätthålla det systemet. Dessa olagliga handlingar beskrivs i Apartheidkonventionen och Romstadgan och inkluderar utomrättsligt dödande, tortyr, tvångsförflyttning och förvägrandet av grundläggande rättigheter och friheter.

Amnesty har dokumenterat handlingar som är förbjudna enligt Apartheidkonventionen och Romstadgan i samtliga områden som Israel kontrollerar, även om de förekommer mer frekvent och våldsamt i de ockuperade palestinska områdena än i Israel. Israeliska myndigheter vidtar en rad olika åtgärder för att avsiktligt neka palestinier deras grundläggande fri- och rättigheter. Det handlar bland annat om långtgående inskränkningar i rörelsefriheten i de ockuperade palestinska områdena, långvarig och diskriminerande brist på investeringar i palestinska samhällen i Israel, och att palestinska flyktingars rätt att återvända inte respekteras. Rapporten dokumenterar även tvångsförflyttningar, frihetsberövande, tortyr och utomrättsligt dödande, både i Israel och de ockuperade palestinska områdena.

Amnestys granskning visar att dessa handlingar är ett led i en systematisk och utbredd attack på den palestinska befolkningen, och att de utförs i syfte att upprätthålla ett system av förtryck och dominans. Därmed utgör de apartheid, ett brott mot mänskligheten.

Dödandet av palestinska demonstranter är en av de tydligaste illustrationerna av hur israeliska myndigheter använder förbjudna medel för att upprätthålla status quo. År 2018 började palestinier i Gaza organisera veckovisa demonstrationer längs gränsen med Israel, och krävde att palestinska flyktingar skulle få rätt att återvända och ett slut på blockaden. Innan protesterna ens hade börjat varnade israeliska företrädare för att palestinier som närmade sig muren skulle skjutas. I slutet av 2019 hade israeliska styrkor dödat 214 civila, varav 46 barn.

I ljuset av det systematiska utomrättsliga dödandet av palestinier som dokumenteras i den här rapporten vädjar Amnesty också till FN:s säkerhetsråd att införa ett omfattande vapenembargo mot Israel. Det bör omfatta alla former av vapen och ammunition liksom utrustning till polis, eftersom tusentals palestinska civila har blivit utomrättsligt dödade av israeliska styrkor. Säkerhetsrådet bör också införa riktade sanktioner, såsom att frysa tillgångarna för israeliska företrädare med inblandning i brottet apartheid.

Palestinier behandlas som ett demografiskt hot

Sedan bildandet 1948 har Israel strävat efter att etablera och upprätthålla en judisk demografisk majoritet, samt att maximera kontrollen över mark och resurser till gagn för judiska israeler. År 1967 utvidgade Israel denna politik till Västbanken och Gazaremsan. Än i dag styrs alla av Israel kontrollerade områden med syftet att gynna judiska israeler på bekostnad av palestinier, samtidigt som palestinska flyktingar fortsätter att exkluderas.

Amnesty ifrågasätter inte Israels strävan att vara ett hem för judar, och ser att judar såväl som palestinier har rätt till självbestämmande. I linje med detta anser Amnesty inte heller att Israels beskrivning av landet som en “judisk stat” i sig antyder en/någon avsikt att förtrycka och dominera. Däremot visar Amnestys rapport att flera israeliska regeringar har betraktat palestinier som ett demografiskt hot och vidtagit åtgärder för att kontrollera och minska deras närvaro och tillgång till mark i Israel och de ockuperade palestinska områdena. Dessa demografiska målsättningar illustreras väl av officiella planer för att öka andelen judiska invånare i områden i Israel och Västbanken, inklusive östra Jerusalem, vilket alltjämt utsätter tusentals palestinier för risk att tvångsförflyttas.

Förtryck utan gränser

1947-49 och 1967 års krig, Israels pågående militärstyre av de ockuperade palestinska områdena och formandet av separata juridiska och administrativa system inom området har lett till att palestinska samhällen har separerats och segregerats från judiska israeler. Palestinier har fragmenterats geografiskt och politiskt och upplever olika nivåer av diskriminering beroende på deras status och var de bor.

Palestinier som är medborgare i Israel åtnjuter ett större mått av rättigheter och friheter än de som lever i de ockuperade palestinska områdena. På samma vis är palestiniernas situation i Gaza annorlunda från dem som lever på Västbanken. Icke desto mindre visar Amnestys rapport att alla palestinier påverkas av samma övergripande system. Israels sätt att behandla palestinier har ett och samma mål i alla områden: att gynna judiska israeler i fördelningen av mark och resurser, och att minimera den palestinska närvaron och tillgången till mark.

Amnesty påvisar att israeliska myndigheter behandlar palestinier som en underlägsen folkgrupp som definieras av sin icke-judiska, arabiska tillhörighet. Denna rasistiska diskriminering är befäst i lagstiftning som påverkar palestinier i hela Israel och de ockuperade palestinska områdena.

Som exempel förnekas palestinska medborgare i Israel sin nationalitet och skiljs enligt lag åt från judiska israeler. På Västbanken och i Gaza, där Israel haft makt över folkbokföringen sedan 1967, saknar palestinier medborgarskap och merparten av dem är statslösa. För att leva och arbeta i områdena krävs ID-kort utfärdade av den israeliska militären.

Palestinska flyktingar, som fördrevs i 1947-49 och 1967 års krig, och deras ättlingar nekas alltjämt rätten att återvända till sina tidigare hem. Israels sätt att utesluta flyktingar står i uppenbar strid med folkrätten och har lämnat miljontals tvångsförflyttade människor i utdragen limbo.

Palestinier i det annekterade östra Jerusalem tilldelas permanent uppehållstillstånd istället för medborgarskap, men i praktiken garanterar de inget permanent skydd. Sedan 1967 har över 14 000 palestinier fått sina uppehållstillstånd indragna av inrikesministeriet och blivit tvångsförflyttade utanför staden.

Andra klassens medborgare

Palestinier som är medborgare i Israel utgör cirka 21 procent av befolkningen men utsätts för många former av institutionaliserad diskriminering. 2018 tog denna diskriminering plats i lagboken, då det israeliska parlamentet godkände lagstiftning som definierar Israel uteslutande som “det judiska folkets nationalstat” och främjar byggandet av judiska bosättningar. Lagen avskaffade även arabiska som officiellt språk.

Rapporten dokumenterar hur palestinier i praktiken blockeras från att arrendera på 80 procent av den statligt ägda marken i Israel, till följd av rasistiska konfiskeringar av mark och en myriad av diskriminerande lagstiftning som reglerar tilldelning, planering och indelning av mark.

Situationen i Negev-/Naqabregionen i södra Israel är ett typexempel på hur Israels detaljplaner medvetet utesluter palestinier. Sedan 1948 har israeliska myndigheter via olika lagar och regler försökt öka andelen judiska invånare i regionen, bland annat genom att avsätta stora områden som naturreservat eller militära övningsfält och sätta upp mål för att öka den judiska befolkningen. Detta har fått förödande konsekvenser för tiotusentals palestinska beduiner som lever i regionen.

Totalt 35 beduin-samhällen, bebodda av omkring 68 000 människor, saknar i dag erkännande från Israel, vilket innebär att de är avskurna från det statliga el- och vattennätet och utsatta för upprepade rivningar av bostäder. Eftersom byarna saknar officiell status har invånarna också begränsade möjligheter till politiskt deltagande och utesluts från offentlig sjukvård och utbildning. Dessa förhållanden har tvingat många att lämna sina hem och byar under former som går att likställa med tvångsförflyttning.

Decennier av avsiktlig särbehandling av palestinier som är medborgare i Israel har lett till att de är ekonomiskt missgynnade i jämförelse med judiska israeler. Denna ojämlikhet förvärras av den uppenbart diskriminerande fördelningen av statliga resurser. Ett färskt exempel är regeringens återhämtningspaket med anledning av covid-19, av vilket endast 1,7 procent tilldelades palestinska lokala myndigheter.

Fördrivning

En bärande del i Israels apartheidsystem är fördrivningen av palestinier från deras hem. Från och med landets grundande har Israel genomfört storskaliga och grymma konfiskeringar av mark från palestinier, och än i dag tillämpas en rad olika lagar och regelverk för att tvinga palestinier in i små enklaver. Sedan 1948 har Israel rivit hundratusentals palestinska hem och annan egendom. Det har skett i samtliga områden som Israel kontrollerar.

Precis som i Negev-/Naqabregionen har Israel full kontroll över palestinierna som lever i östra Jerusalem och Område C i de ockuperade palestinska områdena. Där utfärdar myndigheterna inga bygglov till palestinier. Eftersom de då tvingas bygga utan tillstånd får de gång på gång se sina byggnader demoleras.

I de ockuperade palestinska områdena förvärras situationen av den pågående expansionen av illegala israeliska bosättningar. Byggandet av dessa bosättningar har varit officiell israelisk politik sedan 1967. I dag upptar bosättningarna 10 procent av all mark på Västbanken, och i östra Jerusalem exproprierades cirka 38 procent av all palestinsk mark mellan 1967 och 2017.

Palestinska samhällen i östra Jerusalem är ofta måltavlor för organisationer som representerar bosättare och som, med den israeliska regeringens fulla stöd, arbetar för att fördriva palestinska familjer och lämna över deras hem till bosättare. Ett sådant område är Sheikh Jarrah, som varit skådeplats för återkommande demonstrationer sedan maj 2021 och där familjer kämpar för att behålla sina hem under hot om åtal från bosättare.

Långtgående rörelsebegränsningar
Sedan mitten av 1990-talet har israeliska myndigheter påtvingat allt striktare begränsningar av palestiniernas rörlighet i de ockuperade palestinska områdena. Ett system av militära vaktposter, vägspärrar och stängsel styr palestiniernas rörlighet i de här områdena och begränsar deras möjlighet att resa till Israel eller utomlands.

Ett 700 km långt stängsel, som Israel fortsätter att bygga ut, har isolerat palestinska samhällen i “militära zoner” där invånarna krävs på flera särskilda tillstånd varje gång de ska lämna eller återvända till sina hem. I Gaza lever över 2 miljoner palestinier under en israelisk blockad som skapat en humanitär kris. Det är nästintill omöjligt för Gazabor att resa utomlands eller till resten av de ockuperade palestinska områdena. De är i praktiken segregerade från resten av världen.

– Svårigheten för palestinier att resa inom och utanför de ockuperade palestinska områdena är en konstant påminnelse om deras maktlöshet. Minsta förflyttning kräver den israeliska militärens godkännande, och att utföra enkla vardagssysslor kräver att du navigerar i ett system av våldsam kontroll, säger Agnès Callamard.

– Systemet med tillstånd inom de ockuperade palestinska områdena är typiskt för Israels flagranta diskriminering av palestinier. Israeliska medborgare och bosättare kan röra sig fritt, samtidigt som palestinier är inlåsta i en blockad, sitter fast i timmar vid militära kontroller, eller väntar på att ännu ett tillstånd ska utfärdas.

Amnesty har granskat samtliga av Israels rättsliga argument för hur man behandlar palestinier. Rapporten visar att även om delar av den israeliska politiken kan ha utformats med legitima säkerhetsmål i åtanke, har den implementerats på ett sätt som är gravt oproportionerligt, diskriminerande och inte lever upp till folkrätten. Andra delar av politiken saknar helt och hållet grund i strävan efter säkerhet och är uppenbart utformad med avsikt att förtrycka och dominera.

Vägen framåt

Amnesty kommer med ett flertal specifika rekommendationer för hur israeliska myndigheter kan avskaffa apartheidsystemet och den diskriminering, segregation och förtryck som upprätthåller det.

Amnesty förespråkar ett stopp för den brutala rivningen av bostäder och tvångsförflyttningar som ett första steg. Israel måste erbjuda alla palestinier i Israel och de ockuperade palestinska områdena lika rättigheter, i enlighet med principerna för mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Israel måste erkänna rätten för palestinska flyktingar och deras ättlingar att återvända till de hem där de eller deras familjer en gång bodde, och till fullo kompensera offer för kränkningar av mänskliga rättigheter och brott mot mänskligheten.

Omfattningen och allvaret i de kränkningar som är dokumenterade i Amnestys rapport kräver en drastisk förändring av hur det internationella samfundet förhåller sig till människorättskrisen i Israel och de ockuperade palestinska områdena.

Alla länder har möjlighet att utöva universell jurisdiktion när det gäller personer som är misstänkta för brottet apartheid i strid med folkrätten. För länder som ratificerat Apartheidkonventionen är det en skyldighet.

– Den internationella reaktionen på apartheid kan inte längre stanna vid ljumma fördömanden och vaga yttranden. Om vi inte tar tag i de underliggande problemen kommer palestinier och israeler att förbli fångar i en våldscykel som redan förstört så många liv, säger Agnès Callamard.

– Israel måste avskaffa apartheidsystemet och börja behandla palestinier som människor med lika rättigheter och värdighet. Så länge det inte sker kommer fred och säkerhet förbli ett avlägset mål för såväl israeler som palestinier.

Välden | Israel
Örebronyheter

Källa: Amnesty International

You must be logged in to post a comment Login