”Hundarna skall rastas” av Leia

By on 28 oktober, 2021

Hundarna skall rastas
Här står jag
Sparkar i gruset
På en parkeringsplats
Dessa jävla minibussar
Institutionsbussarna
Så jävla många gånger
Jag lovat mig själv
Att aldrig igen
Sitta i en sån igen
Här står jag
Svettig och skakig
Kan inte sova
Kan inte äta
Att stå kräver koncentration
Tio meter är en mil
Fortfarande i avtändning
Abstinent på dåligt humör
En ångest jag känner igen
Vill inte vara här
Samtidigt som jag vill
Jag måste
Jag vet
Det är rätt väg
Jag orkar inte
Som en svag hund
Som tillåts kränkas
Sätter jag mig i sätet
Bland de andra
Vi som i tystnad
Vet precis vad vi säger
Vi är dem vi är
Vi vet det så väl
Kör då… kör då
Jag skiter i vart
Bara åk
Snälla… kör i diket
Så jag kan fly
Bara försvinna härifrån
Precis just då….
Jag fokuserar
Jag memorerar
Utflykten finns inte
Jag bryr mig inte
Jag söker min flyktväg
Jag ser allt
Jag kommer komma ihåg
Räknar ut avståndet
Noterar en busshållplats
Nu vet jag
På ett litet rum
Med ingenting
Satt jag nätterna igenom
Såg på min packade väska
Tidigt nästa morgon
Kommer jag gå
Den morgon kom aldrig
I början
För att jag inte orkade
För jag var helt pank
Någonstans där
Efter en månads tvivel
En månad av flykt tankar
Vände det
En ny morgon kom
Jag var tom
Jag var öppen
Jag verkligen kände
Sorgen i bröstet
Min tyngd inom mig
Skammen… skulden
Rädslan av förändring
Vad skall jag till
Där på nätterna
Ett erkännande väcktes
Det är jag
Ingen annan
Jag valde inte mitt öde
Ödet jag föddes in i
Av sedan gångna år
Mina val
Skapande av öden
Jag är en stor del
I mitt liv
Mina förutsättningar
Mina val
En skapelse
Av ett idag jag går i
Jag sparkar inte i gruset
Inte just idag
Institutionsbussar…
Ser jag på vägarna
På parkeringen
Utanför affären
Låt de vara där
Ni som åker där
Jag vet… jag vet
Det är så jävla tungt
Hoppas ni orkar …
Vara tacksamma i stund
Hittar ert mod
Vågar öppna era sår
Institutionsbussar….
Åk ni er väg
Just idag
Jag åker inte med

Leia, Kultur | Dikten
Örebronyheter

You must be logged in to post a comment Login