Home   >   Hälsa   >   Gåvan från en annan människa

Gåvan från en annan människa

By on 24 maj, 2024
Arkivbild

Tänk dig att under tio års tid pendla mellan intensiv längtan och bottenlös sorg, spirande hopp och bitter besvikelse. Det var Marias verklighet under ett helt decennium, i tio år kämpade hon för att bli gravid utan att lyckas.

I samband med ofrivilligt barnlösas dag den 25 maj, delar hon med sig av sin berättelse på nyckelfonden.se

Vår historia börjar på hösten. Jag är 34 år och vi har bestämt oss för att skaffa barn. Just precis skaffa barn, för det är ju så självklart. Jag minns tydligt när jag tar första graviditetstestet. ”Du ska bli pappa”, berättar jag för min sambo. Allt är spännande och pirrigt. En känsla som vi delar med några vänner och närmaste familjen. Jag är så lycklig och allt känns så tryggt.

En konstig smärta i magen

Sex veckor passerar. Jag jobbar nattskift och sitter ensam när jag plötsligt känner en konstigt smärta i magen. Precis som om något lossnar. Jag skyndar mig in på toaletten och mycket riktigt har jag fått en blödning.

Jag ringer gynavdelningen och pratar med en sköterska. Hon tror att det kan vara början till ett missfall, men tycker att vi ska avvakta. Jag åker hem och blödningarna fortsätter. Ett tydligt missfall. Här startar nu vår långa resa utan att vi har en aning om vad som väntar oss.

Jag återhämtar mig ganska snart. Missfall händer många tänker jag och låter livet rulla på. I maj visar graviditetstestet positivt igen och det känns ännu mer spännande. Sannolikheten att ett missfall ska inträffa igen är minimal. Det går någon vecka och jag får en kallelse till vårdcentralen för att ta cellprov. Att jag är gravid är inget hinder.

Oron börjar växa inom mig

En vecka efter provet får jag veta att jag har grava cellförändringar. Oron börjar självklart växa inom mig. För att vara säker kontaktar jag gynavdelningen, men de menar att det inte är någon fara. Jag kallas in för att ta ytterligare ett prov och dagen efter händer det igen. Jag får missfall.

Läkaren som har tagit cellprovet har dåligt samvete för att hon tagit ett prov till, men säger också att missfallet inte beror på provet. Jag anklagar henne aldrig, eftersom jag själv förstår att något är fel. Jag får tid för operation och efter den känns det ganska skönt. Även om läkarna hävdar motsatsen, är jag övertygad om att missfallen berott på cellförändringarna.

I februari blir jag gravid igen. Tredje gången gillt. Full av förväntan är jag säker på att det ska gå bra. De tidigare missfallen har bara berott på olyckliga omständigheter. Men efter fem och en halv vecka kommer blödningen igen.

Efter det upprepar sig samma historia två gånger till. Jag har nu fått totalt fem missfall. Vi dokumenterar allt som händer för att kunna berätta för fertilitetskliniken, eftersom jag inser att jag kommer behöva vända mig dit förr eller senare.

Jag grubblar mycket över vad som har hänt och bestämmer mig för att kontakta fertilitetskliniken innan sommaren. De är på väg att stänga för semester och det finns ingen plats för mig innan dess. Det känns jättejobbigt. I min värld är det inte mer än rätt att jag ska få komma dit och prata med någon nu. I stället får vi vackert vänta och hoppas att vi lyckas själva under sommaren.

När sommaren är över är jag gravid igen

Jag återhämtar mig genom att kasta mig in i ytterligare ett försök att bli gravid. Och vi lyckas. När sommaren är över är jag gravid igen.

Vi behåller ändå tiden på fertilitetskliniken och väntar tålmodigt på den, men veckorna passerar och till vår lycka inget missfall. Min jobbarkompis berättar att hon också är gravid och vi pratar om hur roligt det ska bli att vara mammalediga tillsammans. Planerar och längtar.

Vårt barn är åtta veckor gammalt och vi ska genom ultraljud få se det för första gången. Läkaren på fertilitetsmottagningen gratulerar till graviditeten medan han förbereder undersökningen. Inget får gå snett nu, vi har varit med om tillräckligt. Men ganska snart förstår jag att allt inte står rätt till.

”Hinnsäcken är mindre än förväntat och jag kan tyvärr inte se ett tydligt foster”, säger läkaren. ”Det är förmodligen ett missfall på gång”, fortsätter han.

Jag kan inte tro att det är sant. Inte igen. Varför har missfallet inte redan inträffat då? Vi är chockade och ledsna, men läkaren vill att vi avvaktar två veckor för att då göra en ny undersökning.

”Det kan vara en felberäkning och vi vill vara säkra”, säger han.

På kvällen träffar jag min jobbarkompis som berättar att läkarna räknat fel även med henne. det ger mig lite hopp.

Inne i den kala sjukhussalen bryter jag ihop

Det är dags för ett nytt ultraljud och även om det känns nervöst, så är jag fortfarande hoppfull. Jag vill tro att det lilla fröet har växt till sig, men det har det inte. Inte alls. Inne i den kala sjukhussalen bryter jag ihop. Jag är skitledsen och när läkaren säger ”medicinsk abort” lämnar jag rummet under tystnad.

Jag fattar inte hur jag ska orka gå vidare. Åker hem, är ledsen och funderar men åker trots  allt senare på kvällen till jobbet och nattskiftet, fortfarande med mitt frö i magen. Min jobbarkompis har berättat sin glada nyhet på jobbet och kollegorna diskuterar och gratulerar. Jag fattar inte hur jag klarar att bita ihop, men jag gör det.

Jag är i vecka elva. Vi är på sjukhuset för att genomgå den medicinska aborten. Jag får svälja ner en tablett med lite vatten. En tablett som ska ta bort mitt barn, fröet i min mage. I den smala sjukhussängen ligger jag och min sambo och håller om varandra så hårt vi kan.

När blödningarna sätter igång börjar det göra fruktansvärt ont. Min mage krampar och det är otroligt jobbigt. Mängden blod gör att jag blir rädd och frågar sjuksköterskorna om det ska blöda så här mycket, men det är tydligen normalt. Matt efter att ha förlorat så mycket blod åker vi hem utan det lilla fröet i magen.

Det jag inte vill se finns överallt omkring mig

Jag är tom. Helt tom. Tillbringar dagarna med att vanka omkring i trädgården och ute i skogen. Mer jag orkar ingenting. Jag vill inte åka någonstans, inte göra någonting. När jag väl orkar mig ut åker jag till köpcentret och det jag inte vill se finns överallt omkring mig: Gravida kvinnor och mammor med sina barn. Jag undrar när det ska bli min tur.

Som tur är har vi vänner och familj omkring oss. Vi väljer att berätta vad vi går igenom och hela familjen drabbas av våra nederlag. Speciellt min syster som får agera kurator. Det är inte många bekanta som skaffar barn just nu, vilket är skönt. Vi har kommit upp i åren och de flesta har redan barn som vuxit upp, så på så vis blir vi förskonade.

Jag får gå igenom flera undersökningar och när julen börjar närma sig dimper det ner ett brev från fertilitetskliniken. De har hittat ett fel. På mig. Inte på min sambo, utan på mig. Mina ägg delar sig inte som de ska vid befruktning. Jag har svårt att veta vad jag ska göra med alla tankar och anklagar mig själv.

Kommer det funka mellan oss även utan barn?

Vad tänker min sambo om det här? Tusen frågor. Jag spenderar många långa stunder sökandes efter fakta på nätet, men det finns inga svar. Min sambo stöttar mig. Han vill att det ska vara vi även om vi inte kan få några barn och det känns skönt. För det är såklart frågetecken som har dykt upp hos mig. Kommer det funka mellan oss även utan barn?

Vi får en remiss till en specialistläkare på Karolinska i Stockholm. Våren och sommaren passerar. Först på hösten har remissen letat sig fram och det är vår tur. Den kvinnliga specialistläkaren meddelar att vi kan få hjälp hos dem. Hon berättar om något som heter Preimplantatorisk Genetisk Diagnostik (PGD). Det innebär att det tas en biopsi på ett ägg för att se om det ser normalt ut. Efter många turer får vi en remiss och klartecken att genomgå detta och vi är överlyckliga. Det här är vår enda chans att få egna och friska barn.

Vi påbörjar snart medicinering och äggstimulering. Sprutskolan jag måste gå igenom innan jag injicera mig själv hormoner är hemsk. Sköterskan sitter och tittar på mig medan jag ska försöka trycka in sprutan i magen. Jag är spruträdd och tror att jag ska svimma. Till slut trycker jag bara in den och det gör inte speciellt ont. Jag fortsätter med sprutorna hemma och får göra ultraljudet på fertilitetskliniken i Örebro. När äggen är mogna bär det av mot kliniken i Stockholm.

Det är så spännande och vi är jättelyckliga

Elva ägg plockar de ut och efter PGD visar sig ett av dem vara av god kvalitet. Nu måste ägget odlas in i det sista. Vi får snällt åka hem och vänta för att se om det utvecklas och delar sig som det ska. Det gör det. Så med kaffe och mackor i vår matsäck åker vi tillbaka till Karolinska och får sätta in vårt embryo. Det är så spännande och vi är jättelyckliga. Hoppfulla. Jag skickar ett sms till mamma och syrran i bilen på vägen hem. ”Nu är det gjort” skriver jag.

Under den här tiden blir min syster gravid igen. Hur jag orkar med hennes graviditeter under den här tiden vet jag inte. Kanske för att vi är så tajta. Jag bestämmer mig tidigt för att inte straffa eller stänga ute några barn i min närhet. Jag vill ha nära relationer med barn omkring mig eftersom det ger så mycket tillbaka.

Samtidigt som jag är glad för min systers skull, är jag jätterädd för att det ska gå snett för oss. Men min syster är säker på att det kommer gå vägen för oss, hon peppar och stöttar mig.

Tusen tårar

Dagarna går och jag börjar få lite graviditetskänningar. Jag vet ju sen tidigare hur det ska kännas. Mina bröst ömmar och min mage svullnar lite lätt. Men lyckan blir kortvarig. Nästan två veckor senare får jag en blödning. Jag fäller många tårar och tillbringar flera deppiga dagar hemma i huset.

Min systers graviditet blir ännu mer påtaglig och ännu jobbigare. Jag som hoppades att det här skulle bli vår stora grej, men nu tas fokus från oss. Vi pratar mycket om det och hon förstår. Men det är klart att det inte känns okej alla gånger. Det är klart att det är känsligt.

Läkarna tycker ändå att jag har svarat bra på behandlingen. Vi blir erbjudna ett nytt försök och blir såklart jätteglada. Samma procedur upprepas och den här gången plockar de ut nio ägg som befruktas av min mans spermier. De ligger på odling i fyra dagar och granskas in i det längsta. Vi vet att kliniken när som helst kan ringa och meddela att äggen är för dåliga. Att vi inte behöver komma. Det känns tufft.

Den här gången är jag ute och påtar i trädgården. Om jag blir gravid vill jag vara färdig med mina rabatter. Sambon är på väg hem från jobbet så jag pysslar lite för mig själv medan jag väntar på att vi ska kunna åka till kliniken Stockholm. Telefonen ligger på trädgårdsbordet bredvid mig och när det ringer stelnar jag till. ”Herregud” tänker jag. Jag svarar, blundar och hoppas att det inte ska vara det jag tror. Men det är det. Det blir inget ägg att sätta tillbaka den här gången.

Min syster föder barn medan vi misslyckas med vårt tredje försök
Vi tänker inte ge upp och när läkarna erbjuder oss ett tredje försök tackar vi ja. Enligt dem har vi förutsättningarna att få barn. Det känns hoppfullt, precis som många gånger förut. Men den här gången klantar jag till det med sprutorna och får i mig högre dos än jag ska. Jag blir jätterädd och ringer till fertilitetsmottagningen.

Det är igen fara säger de. Istället leder det till att jag får fler ägg vilket ju är bra. Äntligen något positivt med det hela. Vi hoppas att det den här gången ska generera fler än ett bra ägg och att vi ska få några i frysen också.

Men det blir bara ett ägg som klarar sig. Någon vecka senare föder min syster barn medan vi misslyckas med vårt tredje försök.

Jag gråter i tre dagar innan vi ska åka och hälsa på syrran och hennes nyfödda. Jag mår så dåligt och känner mig helt spänd i hela kroppen. I bilen någonstans på vägen bestämmer jag mig för att inte lasta bebisen. Det är inte bebisens fel att jag inte kan få barn.

När min syster öppnar dörren möts jag bara av henne. Bebisen sover och jag får själv gå in och hämta det lilla ljuvliga knytet. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns skitjobbigt när hela vistelsen handlar om beundran och samtal om den lilla människan som precis kommit till världen.

Min syster har också svårt att hantera det. Jag förstår om folk bryter med sina syskon på grund av något sådant här, men jag väljer att delta. Det är min syster och det betyder mycket för mig att hon finns i mitt liv.

Nu måste det funka!

Min sambo tar misslyckandet med ro, men jag är bekymrad. För första gången har jag ingen plan för hur vi ska gå vidare. Det är som om jag har hållit hoppet uppe när försöken legat framför mig. Som om jag hela tiden maniskt velat påbörja en ny omgång och kunnat försöka i all oändlighet. Men någon gång måste jag börja acceptera. Det kanske inte blir några barn.

I ett avslutande samtal med fertilitetskliniken på Karolinska diskuterar vi de möjligheter som finns nu. Vi pratar om äggdonation och de upplyser mig om att det finns en åldersgräns. Nu börjar tiden kännas knapp eftersom jag börjar närma mig 40.

Vi får träffa en läkare på fertilitetskliniken i Örebro. I samråd med honom beslutar vi oss för att göra ett försök med ett donerat ägg. Nu måste det funka! Vi får tillbaka ett färskt ägg som befruktats av min mans spermier och ett hamnar i frysen. Men till vår förtvivlan tar det sig inte. Inte heller det frysta embryot.

Vi läser om en fertilitetsklinik i Finland. De har en åldersgräns på 45 år för att genomgå äggdonation och vi bestämmer oss för att ställa oss i kö där. Många verkar tro att det räcker med att gå in på en fertilitetsmottagning för att bli med barn, men så är det ju uppenbarligen inte. Lagen i Finland ändras precis när vi ställer oss i kö, så från och med nu får inga donatorer vara anonyma. Det minskar så klart antalet donatorer, men vi lyckas klämma oss in där i alla fall.

”Kanske är det här ägget ni har väntat på”

Det måste vara ödet. Vi har precis pratat med kliniken i Helsingfors och gjort upp en plan för hur vi ska gå tillväga. Då ringer fertilitetskliniken i Örebro. ”Vi har fått ett avhopp”, säger sköterskan. ”Kanske är det här ägget ni har väntat på”. Och det är det. Jag blir gravid med det donerade ägget.

Graviditeten kantas av blödningar och ständiga besök på sjukhuset. En natt vaknar jag i en pöl av blod i sängen, men han håller sig kvar. Eftersom han ligger med ryggen nedåt blir det trångt och i början av januari föds han med akut kejsarsnitt.

Det är så underbart när han ligger på mitt bröst. När han somnar putar han ut med sin lilla underläpp så vi kallar honom för vår lilla groda. Så söt.

Vår läkare rekommenderar oss att berätta för honom så tidigt som möjligt, men vi har inte tagit ställning. Att han är ett äggdonationsbarn har helt eliminerats i mina tankar. Om vi ska berätta när han är vuxen har jag inte funderat på. Jag tycker inte att det är akut. Donatorn har lämnat ett litet brev och en bild på sig själv som bevaras på sjukhuset och det dokumentet har vår son rätt att ta del av.

Jag ser honom som en gåva från en annan människa. Hade inte jag fångat upp honom så hade han aldrig funnits. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Till en början tänkte jag inte på om han var lik mig eller inte, men när jag väl började fundera såg jag att han faktiskt liknar mig.

Min älskade lilla kille föddes till slut

Äntligen är du här. Tio års resa är slut och min älskade lilla kille föddes till slut. Varm ligger du i min famn och snusar och sover. Klappar dig på kinden och pussar din panna. Håller din lilla hand. Så enormt mycket kärlek. Nu känns livet fulländat. Vi tillsammans med dig. Vi tre. En liten familj.

Hälsa | Örebro
Örebronyheter

Källa: Region Örebro län
Fotnot: Maria heter egentligen något annat.

You must be logged in to post a comment Login