Home   >   Senaste nyheter   >   Amnestys Årsrapport 2019, Mellanöstern och Nordafrika: Ett år av motstånd – men massdemonstrationer har mötts av våld

Amnestys Årsrapport 2019, Mellanöstern och Nordafrika: Ett år av motstånd – men massdemonstrationer har mötts av våld

By on 18 februari, 2020

*Rapporten går igenom situationen för mänskliga rättigheter i 19 stater

*Vågen av protester i Algeriet, Irak, Iran och Libanon har gett tillbaka tron på folkets makt

*Över 500 dödade i Irak och över 300 dödade i Iran i brutala tillslag mot protesterna

*Oupphörliga attacker mot fredliga kritiker och människorättsförsvarare

*Minst 136 samvetsfångar sitter fängslade i 12 länder på grund av uttalanden de gjort på nätet

Under 2019 har regeringar över hela Mellanöstern och Nordafrika visat upp en skrämmande beslutsamhet när det gäller att krossa protester genom hänsynslöst våld. Därigenom har dessa regeringar kränkt rättigheterna hos de hundratusentals demonstranter som gått ut på gatorna för att kräva social rättvisa och politiska reformer. Det konstaterar Amnesty International i sin regionala årsrapport över människorättssituationen i regionen.

Det här är den andra av fem regionala årsrapporter. Den första rapporten skildrade situationen i Asien och Stillahavsområdet. Rapporterna för resterande tre regioner kommer att lanseras längre fram under våren.

I rapporten “Human rights in the Middle East and North Africa: Review of 2019” beskrivs hur regeringar – istället för att lyssna på de som protesterar – återigen har använt sig av ett enormt förtryck för att tysta fredliga kritiska röster, både på gatorna och på nätet. I Irak och Iran har myndigheternas användande av dödligt våld lett till att hundratals människor dött. I Libanon har polisen använt sig av olagligt och överdrivet våld för att skingra protester och i Algeriet har myndigheterna använt sig av massgripanden och åtal för att slå till mot de som protesterar. Över hela regionen har regeringar gripit och åtalat aktivister för inlägg de gjort på nätet, eftersom aktivister använt sig av sociala medier för att uttrycka sina oppositionella åsikter.

— I en inspirerande akt av både motstånd och beslutsamhet har folkmassor i allt från Algeriet till Iran, Irak och Libanon vällt ut på gatorna – i många fall med risk för sina egna liv – för att stå upp för och kräva mänskliga rättigheter, social rättvisa och ett slut på korruption. De här demonstranterna har visat att de inte kommer att låta sig skrämmas till tystnad av sina regeringar. År 2019 var ett år av motstånd i den här regionen. Det var också ett år som visade på att det fortfarande finns hopp. Och trots de blodiga efterdyningarna av folkupproret i Syrien, Jemen och Libyen 2011 och den katastrofala försämringen av mänskliga rättigheter i Egypten så har människors tro på den kollektiva kraften för att tillsammans kunna skapa förändring återupplivats, säger Heba Morayef, chef för Amnesty Internationals avdelning för Mellanöstern och Nordafrika.

Protesterna i regionen speglade också andra demonstranters protester på andra håll i världen – från Hongkong till Chile. I Sudan blev massdemonstrationerna brutalt nedslagna av säkerhetsstyrkorna och slutade till sist med en framförhandlad politisk överenskommelse med de parter som hade lett protesterna.

Gatuprotester som slagits ned
Över hela MENA-regionen använde sig myndigheter av en mängd sätt för att slå ned på protesterna – som godtyckligt gripande av tusentals demonstranter och i en del fall också genom användandet av överdrivet eller till och med dödligt våld. I Iran och Irak dödades hundratals demonstranter när säkerhetsstyrkor sköt med skarp ammunition. Tusentals människor skadades.

I Irak, där minst 500 människor dödades under demonstrationerna 2019, har demonstranterna visat upp en otrolig motståndskraft. De har demonstrerat trots att de blivit beskjutna med skarp ammunition, utsatts för dödliga attacker från krypskyttar och av militära tårgasgranater som avfyrats på kort avstånd och som orsakat fruktansvärda skador.

I Iran finns trovärdiga rapporter som säger att säkerhetsstyrkorna dödade över 300 människor och skadade tusentals under bara några få dagar mellan den 15 och 18 november för att stoppa protester som ursprungligen började som en protest mot höjda bensinpriser. Tusentals greps också och många blev utsatta för tortyr och påtvingade försvinnanden.

I september gav sig palestinska kvinnor i Israel och de ockuperade palestinska områdena ut på gatorna för att protestera mot könsbaserat våld och den israeliska ockupationen. Israeliska styrkor dödade också dussintals palestinier vid demonstrationer i Gaza och på Västbanken.

— De chockerande dödssiffrorna bland de som demonstrerat i Irak och Iran visar hur extremt långt dessa regeringar är beredda att gå när det gäller att stoppa all form av motstånd. Men under tiden, i de ockuperade områdena, så kan Israels användande av överdrivet, och ibland dödligt, våld mot demonstranter fortgå obemärkt, säger Philip Luther, Amnesty Internationals research- och policychef för Mellanöstern och Nordafrika.

I Algeriet, där demonstrationerna ledde till att presidenten Abdelaziz Bouteflika avgick efter 20 år vid makten, har myndigheterna försökt hindra demonstrationer med hjälp av godtyckliga massgripanden och åtal mot fredliga demonstranter.

Demonstrationerna i Libanon, som pågått sedan i oktober och som ledde till att regeringen avgick, började fredligt men har vid flera tillfällen mötts av olagligt och överdrivet våld. Säkerhetsstyrkorna har inte heller kunnat ingripa på ett effektivt sätt för att skydda fredliga demonstranter från att bli attackerade av sina politiska motståndare.

I  Egypten överraskades myndigheterna av plötsliga protester under september som ledde till över 4000 massgripanden – helt godtyckligt.

— De styrande i MENA-regionen har visat en fullkomlig brist på respekt för människors rätt att demonstrera och uttrycka sina åsikter fredligt. I stället för att ta till dödliga attacker och återgå till att använda sig av våld, tortyr, godtyckliga gripanden och åtal borde myndigheterna lyssna på och adressera demonstranternas krav på social och ekonomisk rättvisa och på politiska rättigheter, säger Heba Morayef.

Förtryck på nätet
Regeringar runt om i regionen slog inte enbart ner på gatuprotester. Under 2019 har de även slagit till mot människor som velat utnyttja sin yttrandefrihet på nätet. Journalister, bloggare och aktivister som lade ut uttalanden eller filmer som ansågs kritiska mot myndigheterna på sociala medier riskerade att gripas, förhöras och åtalas.

Enligt Amnestys egna siffror har samvetsfångar fängslats i 12 länder i regionenoch 136 människor har gripits enbart för att de uttryckt fredliga åsikter på nätet. Myndigheterna har också missbrukat sin makt genom att hindra människor från att få tillgång till, eller dela, information via nätet. Underprotesterna i Iran införde myndigheterna en närmast total nedsläckning av internet för att hindra att människor delade videofilmer och bilder som visade hur säkerhetsstyrkorna dödade och skadade demonstranter. I Egypten störde myndigheterna olika meddelandeappar i ett försöka att omintetgöra att fler protester skulle äga rum. Myndigheterna i Egypten och Palestina censurerade också webbsidor och nyhetssajter. I Iran är appar som Facebook, Telegram, Twitter och Youtube fortfarande blockerade.

En del regeringar använde sig också av mer avancerade metoder av internetövervakning för att komma åt människorättsaktivister. Amnestys research visar bland annat hur två marockanska människorättsförsvarare blev utsatta genom ett spionprogram som utvecklats av det israeliska bolaget NSO Group. Samma bolags spionprogram har nyligen använts för att attackera aktivister i Saudiarabien och i Förenade arabemiraten, och har även riktats mot en anställd vid Amnesty.

Amnesty har dokumenterat att 367 människorättsförsvarare har fängslats (240 av dessa är godtyckligt fängslade i Iran) och 118 har åtalats under 2019. Det totala antalet fängslade och åtalade människorättsförsvarare är sannolikt mycket högre.

—Det faktum att regeringar i regionen har nolltolerans mot fredliga uttryck på nätet visar hur rädda de är för makten hos de tankegångar som hotar det officiella narrativet. Myndigheter måste frige alla samvetsfångar omedelbart och ovillkorligen, och upphöra att trakassera fredliga kritiker och människorättsförsvarare, säger Philip Luther.

Tecken på hopp
Trots en utbredd straffrihet över hela MENA-regionen har några små men ändå historiska steg tagits när det gäller ansvarsutkrävande för mångåriga människorättskränkningar. Den internationella brottmålsdomstolen (ICC) har meddelat att krigsbrott har begåtts i de ockuperade palestinska områdena, och att en utredning ska göras så snart det är klart att ICC har rätt att behandla fall som har med området att göra. Det har gett en avgörande möjlighet till ett slut på straffriheten. ICC har signalerat att undersökningen även skulle kunna ta upp Israels dödande av demonstranter i Gaza.

På samma sätt publicerade the Truth and Dignity Commission i Tunisien sin slutrapport och 78 rättegångar satte igång under året vilket innebar en enastående möjlighet till att säkerhetsstyrkor kan ställas till svar för forna övergrepp.

De begränsade framgångarna när det gäller kvinnors rättigheter, som uppnåtts efter år av kamp av lokala kvinnorättsrörelser, väger inte så tungt i jämförelse med det fortsatta förtrycket av kvinnorättsförsvarare, särskilt i Iran och i Saudiarabien – och en utbredd diskriminering av kvinnor överhuvudtaget i regionen. Saudiarabien införde vissa, sedan länge efterfrågade, reformer inom sitt system av manligt förmyndarskap, men dessa reformer överskuggas av det faktum att fem kvinnorättsaktivister fortfarande under 2019 satt fängslade för sin aktivism.

Ett antal Gulfstater annonserade också reformer för att förbättra skyddet för migrantarbetare, bland annat löften från Qatar om att överge sitt kafala-system (sponsorsystem) och förbättra möjligheterna att nå rättvisa för de som utnyttjats. Jordanien och Förenade Arabemiraten gick också ut med tankar om att reformera kafala-systemet. Men migrantarbetare i hela regionen fortsatte att utsättas för omfattande exploatering och övergrepp.

— Regeringar över hela regionen måste inse att deras tillslag mot demonstrationer och deras fängslande av fredliga kritiker och människorättsförsvarare inte kommer att tysta folks krav på fundamentala ekonomiska, sociala och politiska rättigheter. Istället för att ge order om allvarliga övergrepp för att kunna sitta kvar vid makten skulle regeringar se till att de politiska rättigheter som behövs för att låta människor uttrycka sina socio-ekonomiska krav och ställa sina regeringar till svars – finns, säger Heba Morayef.

Fakta Amnestys årsrapport för 2019
Amnesty International har sedan organisationen bildades 1961 gett ut en årsrapport. I början handlade det om vad organisationen gjort och hur arbetet var organiserat, men allteftersom kom årsrapporten att att täcka situationen för mänskliga rättigheter runt om i världen. För år 2018 blev det ingen samlad rapport, men för 2019 publiceras fem regionala årsrapporter i digital form under våren. Årsrapporten för Mellanöstern och Nordafrika är del två av dessa, först ut var årsrapporten för Asien och Stillahavsområdet.

Världen | Ett år av motstånd – men massdemonstrationer har mötts av våld
Örebronyheter

Källa Amnesty International
På  https://www.amnesty.org/en/countries/ uppdateras också efterhand den landinformation som finns om länderna i den aktuella regionen. Det vill säga den information som tidigare fanns i tryckt form i årsrapporten finns nu samlad digitalt.

You must be logged in to post a comment Login